77

Jag önskar det kunde gå snabbare. Ibland känner jag för att inte äta något förrän mina lår inte längre nuddar varandra. Jag känner mig som ett stort äckligt monster. Ett monster av fett. Jag hatar känslan av det där lagret med fett under huden. Och jag känner mig så ensam i det här. Önskar att det fanns någon jag kunde prata med, som förstod hur det är.

För någon vecka sedan pratade jag med en nära vän till mig om det. Vad jag håller på med, eller vad man ska säga. Försökte förklara för henne hur det är, och jag berättade att jag avundats henne för hennes kropp (hon har typ den perfekta kroppen, hur liten som helst och har aldrig haft några som helst problem med maten). Hon svarade välmenande "men vi har ett sånt himla sjukt ideal, att man ska se ut på ett visst sätt. Tänk om det istället var ett tjockhetsideal, då skulle det vara jag som var avundsjuk på dig". Jag borde tapetsera mina väggar med det citatet för att hålla mig motiverad. Tatuera in det på kroppen. När hon sa de orden kändes det som ett hugg i kroppen och jag vill gapskratta och gråta, dö, vad som helst på samma gång.