198

Verkligheten hann ifatt mig. 55,9 idag. Fan. Ville ju leva drömmen. Att man kan gå ner 2 kg på en vecka. Men jag antar att det är omöjligt. Når inte målet imorgon. Kanske på måndag? Det vore fint.
Uppsatsen ska lämnas in då. Skriver på den nu, går okej. Måste hinna färdigt i tid. Är trött på den. Pallar inte hålla på hela tiden. Men det är inte långt kvar. Det ska gå.
Precis som att det ska gå, att nå min målvikt. För första gången på alltför många år ska jag väga under 50.

Insåg en jobbig grej igår. Jag blir ju så frustrerad att mitt ... vadskamankalladet, gillar inte ordet bantande. Självsvält? Nja. Ja, ni fattar. Mina försök att gå ner i vikt, att det går i vågor. Några månader i taget. Det är ju om något tydligt här på bloggen. Nåväl, insåg igår vilket jävla mönsterbeteende jag har. Så fort något jobbigt händer i tillvaron sätter det i gång. Exempel: i augusti 2009 började jag på Uni, det var massa trassel med allt ungefär, mådde skitdåligt - *bantade bort 8 kg*. Sen i januari blev det lugnare. September förra året: mitt familjeliv förändrades drastiskt, vilket dels var välbehövt men också skitjobbigt *bantabantabanta*. Januari i år: mådde skitdåligt, var nära att hoppa av utbildningen, allt rasade, bröt ihop *bantabantabanta*. Mot mitten av terminen var det bättre, lugnare. Och nu? Uppsats. Stressad. Rädd. Tryckt undan dåligt-måendet rätt länge. *bantabantabanta*.

Kul att man är så uppenbar.