215

jag skriker och du lyssnar inte.

Jag har gett honom alla möjliga tecken. Nästintill sagt det rakt ut. Han vet varför jag mådde så dåligt igår.
Jag kan inte ljuga för honom, och vill inte. Jag vill att han ska tycka om min kropp, tycka att jag är vacker. Jag vill att han ska bry sig, framförallt. Igår när vi skulle sova pratade vi lite om det som hänt tidigare under dagen. Till slut sa jag, lite skämtsamt, (efter att jag erkänt att jag knappt ätit de senaste två dagarna) "ibland går man långt för att se snygg ut i bikini". Och han svarade "men inte så långt".

Ni som läser här antar jag har liknande problem som jag.
Och då förstår ni säkert vad den kommentaren gjorde med mitt huvud.
Först; tystnad.
Sedan; sårad.
Sårad för att han uppenbarligen tycker att det vore helt okej om jag åt lite mindre för att gå ner i vikt för att se snygg ut i bikini. Kanske inte så lite att jag nästan svimmar, men ja.
Och sen nästan provocerad. Om han nu känner så, ja då jävlar ska han få se hur smal jag kan bli.

Allt i tystnad, dolt bakom ett leende och en godnattpuss, såklart.