134

En tanke. Eller ett gäng tankar.

Vad innebär det egentligen att ha anorexi?
För jag känner att jag inte har det. Jag ser inte mig själv som sjuk, inte heller pro-ana. Hur kan jag vara pro-ana om jag inte är ana. För 6 år sedan var jag sjuk, jag vägrade äta, jag mådde illa så fort jag satte foten i köket, men det var aldrig riktigt ett medvetet val på samma sätt som det är nu. Minns att jag såg mig själv i spegeln och såg en flodhäst fastän jag vet nu i efterhand att det inte kunde varit möjligt, eftersom jag var 10 kg lättare än vad jag är nu.

Jag ser det som att, hela mitt liv har jag känt mig missnöjd och obekväm med min kropp. Känt att jag inte är menad att vara såhär stor, känt mig äcklig och fet. Och nu gör jag någonting åt det. Att vara "normalviktig" är inte att vara smal, och jag vill vara smal. Riktigt smal.  Och vem vill inte det?

Samtidigt är det någonting tvångsmässigt med det här. Jag mår som bäst när jag spenderar hela dagen med att väga maten noggrant, räkna ut kalorimängden, rita upp ordentliga scheman för hur när och vad jag ska äta. Och hur jag ska bli av med kalorierna jag får i mig. Skriva listor, planeringar, uträkningar. Plåga mig själv med hårda begränsningar, tvångsmässiga tankar "jag får inte äta något förrän jag har gjort det här, det här och det här, innan klockan slagit 17.00". Det ger mig en trygghet, att ha kontroll. Och när något händer som stör min planering, känns det som att jag tappar allt. Till exempel åt jag en mandarin förra veckan, till lunch, och min kompis tog den ifrån mig, tog en klyfta och lämnade tillbaka mandarinen. Och jag tyckte det kändes så fruktansvärt jobbigt att den där klyftan innehöll ju ett visst antal kalorier, som var inräknade i mitt schema för dagen, jag hade ju planerat att äta en hel mandarin på 23 kalorier. Och nu fattades det en klyfta.

Hur som helst. Jag vet inte, behövde bara få ur mig det här. Jag vill bara vara tillräckligt smal för att känna att jag duger.